ovetandes

Ibland drömmer jag. Tyvärr minns jag dem mest när det är mardrömmar, för jag vet att mina andra drömmar är riktigt roliga. 
Här kommer en sammanfattning av mina tre senaste mardrömmar som jag minns,


Dröm ett:
Jag och klasskamrat C är flyger. Vi ska precis landa allting går som det ska. Jag är såklart rädd som den mes jag är. Vi kan känna hur hjulen tar i marken och sen hur planet lyfter igen. Piloten meddelar att landningen var misslyckad och vi tyvärr måste prova igen. För att inte krascha måste han dock vända väldigt tvärt. Han måste typ göra en loop, han vänder så vi flyger upp och ner. Självklart har jag inget bälte på mig så jag trillar upp i taket medan alla andra hänger upp och ner i sina bälten. Kompis C kämpar och drar tillbaka mig i sätet och jag kan spänna fast mig igen och hänga med alla andra. Då ska planet vända rätt igen, men det misslyckas förstås med. Planet kraschar upp och ner i havet. Panik utbryter förstås, och folk dör till höger och vänster. Vi måste kämpa oss ut, folk trampas ner och det ryker och skriks över allt. Tillslut lyckas vi ta oss ut på planets vinge som är halvt täckt av vatten redan.
Sen minns jag inte riktigt vad som hände och vaknar ganska snart efter tror jag.

Dröm två
Jag ska åka från kristianstad till malmö. Jag bodde mitt i skogen mitt i ingenstans. Inga bussar, ingenting kunde ta mig till tågstationen. Så jag fick börja gå. I skog och ödemarker mitt i natten. Jag måste gå förbi rasisterna/nazisternas hus. Vilket är jätte farligt, för om de får tag på en dör man. Så jag måste flertalet gånger kasta mig in i buskar och snår när jag hör någon närma sig eller en bil komma emot mig. Det är helt fruktansvärt. När jag tillslut lyckats ta mig förbi kommer jag fram till nästa hus där min syster M finns. Faran är fortfarande inte över, det är den inte förrän jag är framme vid stationen. Iallafall så ska jag in och hämta något i systerns hus. Där inne ber jag henne följa mig till dörren när jag ska gå, för om hon gör det kommer allt ordna sig och faran är över. Men hon nonchalerar mig totalt och bara säger: nej varför skulle jag göra det?! Så jag får sårat och uppgivet ge mig ut i mörkret och faran igen. Tillslut får jag iallafall skjuts av någon till stationen. Stationen är stor som ett helt nöjesfält. Med karuseller, kullar, gräsmattor, små tågturer och jag vet inte allt. Jag tar mig till biljettautomaten för att köpa en biljett. Hela tiden tränger massa tjejer sig framför mig och köper sina biljetter, tillslut får jag nog och säger: va fan håller ni på med jävla bitchar? De blir såklart tokiga och ska slå mig. Så även därifrån måste jag fly. Utan biljett. Uppgiven beger jag mig mot tåget och tänker att jag kan köpa biljett ombord istället. Då träffar jag en panikslagen pappa som letar efter sin dotter. Dottern heter Sara och är nio och ett halvt år. Flickan är helt enkelt jag när jag var nio och ett halvt år. Jag hjälper honom att leta men hittar inte henne. Nu har jag hamnat i ett industriområde på stationen. Jag ser att tåget kommer långt långt borta och får panik, jag måste ju med tåget. Jag vet inte ritkigt varför men det är väldigt avgörande att hinna med tåget, alla som stannar kvar går under. En hel drös med människor börjar bege sig mot tåget därifrån jag är. Jag följer efter dem, vi ser hur de andra människorna rusar till tåget. Vi kan dock inte gå fort. Det är nästan som om vi har tuggummi under skorna, hur mycket vi än försöker så går vi mer eller mindre i slow motion. Då ser jag en liten flicka som står bakom ett typ betongblock. Jag går fram till henne och frågar om hon är Sara och inte hittar sin pappa. Hon är jag när jag var liten. Flickan kan inte svara mig för hon kan inte prata, så jag måste lämna henne där hon är. Tillslut så ser jag att tåget kör iväg och då vaknar jag.

Dröm tre
Jag har en bebis. Mina föräldrar ska ta min bebis ifrån mig. De jagar mig och jag måste gömma, springa och lura mig bort från dem. Jag är helt enkelt inte någon bra mamma enligt dem och därför ska de och bara de få ha mitt barn.